En gnutta verklighet

Praktik på Arbetsmarknadskontoret. Fem veckor av heltidsjobb. Kontorsarbete 8-17. Detta smakprov av verkligheten ger mig EXISTENTIELL KRIS, IGEN! Vill jag det här? Är det här något för mig? Har jag gjort rätt val i livet? Vad är det egentligen jag utbildat mig till? Hjälp.

Utredning. Dokument. Uppföljning. Utvärdering. Rapportering. Ansökningar. Verksamhetsberättelse. Projekt. Organisation.  I vanliga fall gillar jag dessa termer. De brukar få mig att känna typ kunskap är makt. Men inte idag. Nu får alla begrepp mig att vilja kräkas. Vad är det för fel, jag som älskar att skriva. Skriva formellt och strikt. Nu när jag för en gångs skull får göra det på riktigt tycker jag inte om det. Skärpning Elvira.

Min praktikuppgift består av att göra en halvtidsuppföljning på ett arbetsmarknadsprojekt som just nu pågår i kommunen.  Egentligen är det hur coolt som helst. Häftigt och ballt. Jag känner mig nöjd med att det inte känns för svårt. Jag känner att jag kommer att klara det och att jag vet hur jag ska gå till väga. Så långt är allt bra. Det jag grämer mig över är att jobba på ett kontor 8-17 måndag till fredag. Tanken utvecklas och övergår i en känsla. Jag känner mig kvävd. Det är andra dagen på praktiken och jag känner mig redan rastlös. Piss.  

I min drömvärld jobbar jag inte heltid. Kanske 80 %. Hälften av tiden vill jag spendera typ såhär. Det hade varit lagom. Att få skriva och producera texter som är relevanta för samhällsutvecklingen är ju det jag vill. Resterade 40 % vill jag göra något praktisk. Jobba med människor. Möta de ”samhällsproblem” och frågor jag skriver och analyserar kring. De återstående 20% vill jag arbeta ideellt med jämställdhetsfrågor. Kanske inom någon kvinnojour eller någon annan social rörelse. Jag skulle även hinna med att vara kontaktperson eller kontaktfamilj. Så vill jag ha det. Så det så. Ska det vara så jävla omöjligt?