Backpacking ar ett fantastiskt satt att uppleva varlden pa sa manga satt! Men det finns givetvis vissa dagar som ar lite motigare an andra, och i torsdags var en sadan dag.
Det hela borjade med att vart eminenta sallskap bestaende av Elviras pappa Johan och min Danny akte hem till Sverige efter att ha rest med oss genom Costa Rica i tva veckor. En enorm saknad lamnade de efter sig och vi slogs av hur mycket trygghet vi faktiskt fatt nar vi var alla fyra! Just da och dar kandes fem veckors resande som valdigt lang tid! Dagen efter gick vi upp runt fyra pa morgonen for att ta flyget till Panama och sedan Colombia. Nar vi kommer till flygplatsen vantar vi in att incheckningen ska oppna, vilket den aldrig gor! Vi inser att vi ar pa fel stalle och hittar en laaaaaang ko en bit bort- alla som lamnar landet ska betala en taxa pa 30 dollar! Vi tar oss sa smaningom genom kontrollen och sedan, 45 minuter innan planet lyfter, lyckas vi checka in vart bagage. I sakerhetskontrollen ar kon annu langre an den tidigare och vi upptacker till var stora fortvivlan att biljetterna vi hamtat ut inte ar de vi bokat! Anslutningsflyget i Panama lyfter innan vi ens landat!
En kille vid gaten halper oss att boka om och lovar att gora sitt yttersta for att vart bagage ska komma till ratta. Val inne sitter jag brevid tva tjejer, den ena grater och den andra gor korset pa brostet- kanns ju sadar. Vi landar i Panama, far information om att vara vaskor ska komma fram i tid. Nar vi lyfter igen borjar det komme ner is fran taket i huvudet pa oss. Note to self: res ALDRIG med Copa Airlines igen!
Val framme i Colombia dyker bagaget inte upp. Receptionisten fragar med skarp ton varfor vi akte med det har flyget, det var ju helt fel! Vi fick ett telefonnummer och hon lovade ringa oss for att uppdatera oss om laget senare under dagen. Vi fick lamna var nuvarande adress, och om vi inte lamnade hemadressen i Sverige skulle hon inte hora av sig sa det var bara att skriva pa och hoppas att de insag att bagaget inte skulle tillbaka hem-hem! Kvinnan ringer dock aldrig. Pa hostelet sager receptionisten "Ooooh shit" nar vi sager att vi reste med Copan. Vi forsoker na numret vi fick men dar svarar ingen. Jag forsoker ga till en ATM for att ta ut pengar, men den ar givetvis trasig och nar jag kommer och gar runt ett horn far jag en massa gul farg pa mig och (de enda) kladerna jag har. Gar hem till Evira som undrar varfor jag ar gul i nyllet. Framat kvallen har vaskorna fortfarande in dykt upp och vi hittar ett nummer till Copas kundservice som informerar oss om att vi aldrig checkat in nagot bagage..!
Dystra gar vi till sangs och forsoker vanja oss vid tanken att vi nog kommer fa handla in ett helt nytt bagage. Alla klader, laddare, mediciner- allt ar borta!
Dagen efter vacks jag av Eagle Eye Cherry (okej, inte den riktiga men receptionisten var superlik!) som sager att vaskorna ar haaaar! Hurra! En sadan gladje!!!
Under dagen inser vi att vi delar rum med en langare och en prostituerad tjej som ar uppe hela natterna och ockuperar duschen. Dessutom sager nagon att inbordeskrig ar pa gang att bryta ut i grannlandet Venezuela vilket helt andrar var rutt. Den lilla spanska vi kan och som hjalpt oss genom centralamerika var helt vardelos, i Colombia ar det en helt annan accent som vi inte forstar det minsta av. Dessutom varnar alla om ran och overfall.
Vi kande oss sa smaaaaa!
Nu har vi dock rest vidare till Medellin som verkar jatteharligt och pratat med tva underbara personer som vi forhoppningsvis stoter pa igen langs vagen. Vi har kontaktat ambassaden och fatt en uppdatering om sakerhetslaget och allt borjar kannas mycket lattare. Snart ar vi helt pa fotter igen och kommer sakert kanna oss hemma!
Efter regn kommer solsken / Erika
