En gnutta verklighet

Praktik på Arbetsmarknadskontoret. Fem veckor av heltidsjobb. Kontorsarbete 8-17. Detta smakprov av verkligheten ger mig EXISTENTIELL KRIS, IGEN! Vill jag det här? Är det här något för mig? Har jag gjort rätt val i livet? Vad är det egentligen jag utbildat mig till? Hjälp.

Utredning. Dokument. Uppföljning. Utvärdering. Rapportering. Ansökningar. Verksamhetsberättelse. Projekt. Organisation.  I vanliga fall gillar jag dessa termer. De brukar få mig att känna typ kunskap är makt. Men inte idag. Nu får alla begrepp mig att vilja kräkas. Vad är det för fel, jag som älskar att skriva. Skriva formellt och strikt. Nu när jag för en gångs skull får göra det på riktigt tycker jag inte om det. Skärpning Elvira.

Min praktikuppgift består av att göra en halvtidsuppföljning på ett arbetsmarknadsprojekt som just nu pågår i kommunen.  Egentligen är det hur coolt som helst. Häftigt och ballt. Jag känner mig nöjd med att det inte känns för svårt. Jag känner att jag kommer att klara det och att jag vet hur jag ska gå till väga. Så långt är allt bra. Det jag grämer mig över är att jobba på ett kontor 8-17 måndag till fredag. Tanken utvecklas och övergår i en känsla. Jag känner mig kvävd. Det är andra dagen på praktiken och jag känner mig redan rastlös. Piss.  

I min drömvärld jobbar jag inte heltid. Kanske 80 %. Hälften av tiden vill jag spendera typ såhär. Det hade varit lagom. Att få skriva och producera texter som är relevanta för samhällsutvecklingen är ju det jag vill. Resterade 40 % vill jag göra något praktisk. Jobba med människor. Möta de ”samhällsproblem” och frågor jag skriver och analyserar kring. De återstående 20% vill jag arbeta ideellt med jämställdhetsfrågor. Kanske inom någon kvinnojour eller någon annan social rörelse. Jag skulle även hinna med att vara kontaktperson eller kontaktfamilj. Så vill jag ha det. Så det så. Ska det vara så jävla omöjligt?

När åldern verkligen spelar roll

Tänker en hel del på det här med asylsökande barn. Snacka om att åldern spelar roll när en människa är på flykt. Under 18 betraktas personen som ett "barn i nöd" i behov av hjälp och skydd. Över en natt betraktas personen som "vuxen" och förväntas att ta eget ansvar. Över en natt ska du vara redo att bemöta verkligheten i hemlandet som du tidigare flytt från. Världen är så konstig. Det finns påhittade gränser och kontroller överallt. Jag brukar i vissa sammanhang hävda att åldern bara är en siffra som egentligen inte spelar någon roll. Detta gäller inte alla. Framför allt inte asylsökande tonåringar. Blä.

I min utopiska värld finns det inga gränser. (Oj, hjälp tycker jag verkligen detta. Det låter fruktansvärt liberalt! - Hamnade för några sekunder i en ideologiskt kristillstånd!) En gränsfri värld där ingen människa är illegal. Därför gillar jag det här närtverk på facebook: Ingen Människa är Illegal , gör det du med :-D

Att konsumera möbler

Jag beundrar inte nyproducerade möbler. Andra hand, begagnat eller ärvda ting, det är min grej. Tror det har något med samvetet att göra. Jag gillar känslan av att ta hand om någonting som annars hade slängts i "brännbart-tunnan" på returpunkten. Jag gillar känslan av att aktivt undvika konsumtion. Hellre en gammal kaffe-fläck än ett lager med kemikalier och gifter som oftast omringar de nyproducerade möblerna. Var är den tillverkad? Vem är producenten? Är tillverkarens lön och arbetsförhållanden okej? Vem tjänar på min konsumtion? Det är så många etiska dilemman. Argumenten för begagnade möbler är oändliga och motargumenten få.

Trots det har jag syndat. Jag har gått emot min princip. Ibland intalar jag mig dock att det är positivt att gå emot principer, bara för att öva på att inte göra som en brukar. Vet dock ej om det övertygar mitt samvete denna gång. Jag har köpt en ny soffa från Mio. Den levereras imorgon. Imorgon finns den i mitt vardagsrum. Och det är fin. Jättefin.

Kontrollerad kollektivtrafik

Från och med 1 januari 2013 har Östgötatrafiken infört ett nytt betalsystem för sms-biljetter. Ett piss-dåligt system. Jag upptäckte denna förändring förra veckan då jag på jobbet skulle instruera om "hur enkelt det är att åka spårvagn med sms-biljett". Det är inte enkelt längre. Kruxet med det nya systemet är att en måste registrera sig på hemsidan innan köp. I samband med registreringen väljs betalsätt, antingen faktura eller betalkort. Detta innebär att det räcker inte längre med att ha en telefon med tillhörande kontantkort. En person utan faktureringsadress eller registrerat betalkort kan alltså inte åka med Östgötatrafiken längre? Vad händer med människor på flykt eller papperslösa? Usch. Vilket uteslutande system. Argumentet bakom förändringen är nya EU-regler med syfte att motverka penningtvätt. I en intervju med en talesperson från Östgötatrafiken är det tydligt att reglerna är bindande och något som inte går att ändra på.

Förutom att det nya systemet suger då det rent praktiskt är jävligt krångligt, finns det än mer skrämmande konsekvenser. Jag tror att detta är ännu ett steg mot ett reglerat kontroll-samhälle. Alla aktiviteter vi som samhällsmedborgare tar oss an registreras och kontrolleras. Det går att spåra en människas liv i detalj. Fy, jag får rysningar när jag tänker på det. Det är läskigt. De människor som inte passar in i systemet utesluts och kontrolleras.

För att motverka detta hemska system vill jag tipsa om ett nätverk som växer sig allt starkare Sverige. "Planka.nu" är en social rörelse som arbetar för en avgiftsfri kollektivtrafik. Som medlem betalar du en avgift, som i sin tur täcker de böter du åker fast för då du plankar. Åh, blir så glad av tanken. Att göra revolt, nästan i likhet med "civil olydnad". I vanliga fall ogillar jag att göra saker jag inte får, men när det är för ett större syfte har jag ingenting emot det. Kolla in och läs mer på Planka.nu

 
 

Dilemma "TV"

Att flytta innebär beslut. Beslut innebär funderande. Väga fördelar och nackdelar mot varann. Dagens fundering handlar om TV:n. Ska jag ha en TV? Eller ska jag prova på ett liv utan TV? Om jag ska ha en tv, ska jag köpa en ny eller begagnad? Tjock eller platt? Om det nu blir en Tv, är det viktigaste att inte allt anpassa efter den. Jag vill ta-mig-tusan inte att alla möbler i mitt rum ska placeras efter tv:n. Fy, vad tråkigt.

 

Att välja säng.

- "Vad tycker du är skönt?", frågade sängexperten på SOVA.

"Hårt", svarade jag. Jag har alltid gillat hårda sängar. Jag vet inte varför egentligen. Någonstans har jag fått höra att en liten och lätt person sover bättre i hårda sängar. Därför tycker jag om hårda sängar. Jag är ju liten och lätt.

Jag fick senare under min "leta-säng-vistelse" på SOVA lära mig att det inte är bra för kroppen att sova på mage. Nej, tänkte jag. Jag kan ju bara sova på mage. Måste sova på mage. "Sängexperten" fortsatte att prata om olika forskningsstudier som hade gjorts och som visade att anledningen till att människor sover på mage är oftast att de sovit på en för hård säng. Och DÄR, det var som att knäppa med ett finger. Jag ändrade åsikt, på mindre än en minut. Helt plötsligt tyckte jag att den "mjuka" sängen var skönare än den "hårda". Jag som alltid tyckt bäst om den hårda.

Hjälp. Vad anpassningsbar jag är. Lättlurad. Trög. Eller, vad tycker jag egentligen är skönt? Hård eller mjuk säng? Fan jag vet inte längre. Hen manipulerade mig. Det räckte uppenbarligen med att hen hänvisade till en forskningsstudie. Snacka om makt. Vetenskap är makt.

Situationen kan ses som ett bevis på att känslan är beroende av förnuftet. Känsla och förnuft. Hjärta och hjärna. De är inte två åtskilda delar utav en människas kropp utan påverkar varandra i högsta grad. Ofta tycker jag att en får höra att "gör det som känns bäst" eller "följ ditt hjärta". Jag ogillar dessa uttryck. Det som "känns" bäst är beroende av ditt kunskapsförråd och i vilket sammanhang du lever i. Vilka normer som har präglat ditt liv. En känsla är alltså inte konstant, utan beroende av det kontextuella sammanhanget. Detta innebär i sin tur att en känsla kan förändras om det kontextuella sammanhanget omvandlas.

Hur känns det?!

Att flytta.

Nio gånger. Jag har flyttat nio gånger under mitt tjugotreåriga liv. I helgen är det dags igen. Den tionde flytten är här och planeringen går på högvarv. Adressändring, internetuppkoppling, flyttkartonger. Har jag koll på allt?

Från det att jag var 3 år tills den dagen jag fyllde 5, flyttade jag, brorsan, mamma och pappa fem gånger. Denna hektiska flyttperiod resulterade i någon form av flytt-fobi hos mig. Den efterföljande delen av min uppväxt utvecklade jag någon slags panik för att "möblera om". Så fort det stod om-möblering på schemat var gråt-attackerna ett faktum. Jag minns att mamma tröstade mig och sa att "vi ska inte flytta, Elvira, bara möblera om". Eftersom min pappa jobbade på Vikens Auktionsbyrå, som sålde (och säljer än idag) begagnade möbler så uppstod denna situation titt som tätt. Min önskan som sjuåring var att vi bara "skulle vara som alla andra". Bo i ett hus, veckohandla och ha fredagsmys med taco, som alla andra "normala" familjer. 

Idag är min flytt-fibi borta och jag är glad över att vi inte var som alla andra. I vår familj prioriterades mycket framför ordning & redan och vi hade "fredagsmys" alla dagar i veckan. Min uppväxt har format mitt sätt att se på livet. Ett bra sätt, trots allt.

 

Restaurangbranschens våldsamma behov av att göra kön

Det här är ingenting nytt. Jag har reflekterar kring det för många gånger. Men efter gårdagens arbetspass vill jag göra ett konstaterande. Den sociala konstruktionen av kön och sexualitet är fullkomligt makalös inom restaurangbranschen. Kön görs ( alltså konstrueras) konstant och genomsyrar alla aktiviteter som försiggår inom krogens fyra väggar. Jag blir galen. Frustrerad. Upprörd. Jag påminns hela tiden om att jag är kvinna och vad det innebär att vara just kvinna. Att en som kvinna ska åtrå mannen och att jag i min tur förväntas att attrahera en manlig publik. 

Varför, varför, varför. Jo, för att i samma sekund som könet görs bekräftas det och uppmuntras. Klart som fan att en kvinnlig servitris bär "push up", läppglans och tighta tröjor. Bekräftelsen flödar. Det flirtas, det kommenteras, det uppmärksammas och kanske fram för allt; dricksen rullar in. Nu kommer min bekännelse. Jag erkänner. Jag är en del av den sociala konstruktionen. Visst hade jag fixat mig lite extra innan gårdagens arbetspass, och jag bar till och med läppglans (dock inte "push up"- bh, för det äger jag ingen). Mitt äckliga konstaterande är att det är så uppenbart tydligt hur en som kvinna märker hur bekräftelsen/uppmärksamheten verkligen är beroende av hur pass väl de kvinnliga attributen framhävs eller ej. Detta är ett faktum. Ju mer urringat, ju mer dricks. FAN.

Eftersom det här är typ den femhundrafemtioelfte gången jag reflekterar över detta ser jag dessa mönster tydligt och snabbt. Om du har svårt att förstå vad jag menar vill jag tipsa om lite vidare läsning. Boken Att göra kön (av Ylva Elvin-Nowak & Heléne Thomsson) är en grundläggande bok, som ger en bra introduktion till genusvetenskapen. Dessutom vill jag tipsa om Paula Mulinaris avhandling Maktens fantasier & servicearbetets praktik, som hanterar genus och etnicitet inom restaurangbranschen.

Snälla. Gör mig en tjänst. Sluta ta för givet att en person med feminina attribut automatiskt är en kvinna som vill ligga med en man. Sluta ta för givet att en person med maskulina attribut automatiskt är en man som vill vill ligga med en kvinna.

Suck.

Mödradödlighet

Den 27 oktober 2012 genomförde vår Amnestygrupp från Norrköping en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm. I samband med Amnestys årliga Aktivistseminarium tågade 100 aktivister tillsammans i ett fackeltåg som avslutades i en formation på Medborgarplatsen. Nu finns den finns den fina stunden förevigad i en kort film som bästa Ammi och Gustav producerat. Se, njut och lär!

 

Manifestationens syfte var att uppmärksamma mödradödlighet och dess koppling till mänskliga rättigheter. Varannan minut dör en kvinna till följd av graviditet eller förlossning. Siffrorna är som högst i Sierra Leone. Aktionen som filmen visar är ett resultat av ett samarbete mellan vår Amnestygrupp i Norrköping och en lokal Amnestygrupp i Sierra Leone. Nästa steg blir att skicka ner filmen till gruppen i Sierra Leone i hopp om att de i sin tur kan sprida den vidare. Tillsammans kan vi göra skillnad!

När jag ser den här filmen blir jag varm i hela kroppen. Jag är fruktansvärt nöjd, glad och stolt över att vi klarade av att genomföra det här. Fy fan vad häftigt egentligen!

Nu är det dags för veckans arbetsinsats. Först ett dygnspass på Marieborg och sen ett pass på The Bishop Arms. Det har gått ett halvår sedan jag stod bakom baren, men nu är det dags igen! Härligt!